Det känns som att jag borde skriva om Umeå och Hanna och tågresan hem och allt det andra som jag inte berättat om tidigare.. Men jag tror inte att jag har någon lust, det enda jag funderar på är om Jan har en bror som arbetar som skogsmagister i Göteborg, Lina - vill du ta reda på det?
Gårdagen var fullspäckad av shopping, möten och motion. Började kvart i nio då lillasyster väcker mig med orden "Sandra, jag har bakat scones och gjort te till dig, kom och ät frukost!" Hihi, bra start på dagen vill jag lova. Well, sedan var det mammas tur att väcka mig, hon blev förvånad över att jag redan var vaken men life is full of surprises. Mellan lunchen, som bestod av en ost&skinkpaj från Felix, på mammas jobb och nästa möte skulle jag ta spårvagnen till Redbergsplatsen. Jag gick över den lilla bron som sträcker sig tvärs över ån vid Gamlestadstorget och hör/ser en man, han verkar väldigt frånvarande fast ändå så närvarande, han skrämde mig rejält och jag ville prata med honom, säga hej, få honom att lugna ner sig, men jag vågade inte, jag hatar att jag var så svensk. Fan. Men iaf, i ena sekunden sprang han fram och tillbaka och skrek, i nästa sekund satt han gråtandes på marken. Han såg ut att ha så ont, så full av smärta och ångest. Jag ville bara göra något, men jag vågade inte. Han såg inte ut som typen som skulle slå ner mig eller råna mig eller kunna våldta mig, han var mer typen som skulle kunnat sticka en kniv i mig, men fördomar hör inte hit. Jag är så svensk. Men iaf, plötsligt tystnade hans skrik och han var borta, jag såg honom inte någonstans, fick panik, tänk om han hoppade ner i ån? FAN, mitt fel! Jag borde gjort något, varför stog människorna runt mig och låtsades som att allt var okej, varför gjorde ingen något? Jag var inte bättre själv. Jag började leta efter honom, gick tillbaka till bron, tittade ner i vattnet, kikade under bron vid sidan och tittade in bland buskarna, men han var ingenstans, spårlöst försvunnen. Om någon hör något så får ni gärna berätta!
Avslutade dagen med en promenad med Emelie och Marie, ca 3 varv runt Kärra eftersom Kärra inte är så överdrivet stort, men trevligt var det.
Idag ska jag ordna present till lillesyster som fyller 12 på torsdag och på torsdag ska jag jobba.

Efter en otroligt korkad konversation på msn som slutade i tårar, beslutade jag mig för att ta en promenad till Angered och uträtta mina ärenden på banken. Jag har minnen av att jag var inne i en affär i Angered och tittade på kläder, men bara minnen.. Kom på mig själv med att gå mot busshållplatsen, men visste inte vart jag skulle, spårvagn mot stan? 40-bussen till Kärra? Eller bara åka runt? Högtalarna ropade ut att all spårvagnstrafik var ur funktion, vilket fick mig att bestämma mig för att ta 40-bussen, kunde ju om jag ångrat mig åkt vidare mot stan eller vart jag nu velat åka.. Men jag hamnade iaf hos mamma, jag tror att det beror på två saker, dels mina second hand fynd från gårdagen som mamma lovade att tvätta och dels för mannen jag träffade på bussen.
Liksom, när en alkoholist från Angereds centrum frågar hur jag egentligen mår, då är det fan illa. Jag halvlåg på de där "fyra-platserna" i mitten av bussen och en man satte sig på samma plats fast andra sidan gången, han ropade "Hallå Gubbar!" när han klev ombord på bussen, han fortsatte med "trevlig helg, fast det kanske är måndag idag?" när ingen svarade, frågade han igen "är det måndag idag?", någon svarade att det är måndag idag och han fortsatte med "jaaa, precis, måndagen den 6e september!" någon annan svarade, "njaae, november är det va?" "oj, just det ja, tiden går fort" blev mannens svar. Han satte sig ner och jag kände att han lite diskret iakttog mig, vi fick ögonkontakt och han började prata lite allmänt, frågade vad jag gör på dagarna, om jag går i skolan och så vidare.. Efter att ha kommit fram till att han var 51 och jag 17, erkände han att anledningen till att han börjat prata med mig var att han känt igen mig efter hur han själv var när han var 17. Han sa att jag inte skulle ta någon skit och att jag inte skulle låta någon bestämma eller styra över mig, han sa också att det är oerhört viktigt att alltid ha någonstans att gå, får jag tag på en lägenhet så bad han mig att aldrig släppa den. Han berättade hur hårt hans liv varit, hur svårt det är att vara svensk. Och han sa att det finns ingen man kan lita på, det är så mycketskitsnack överallt, regeringen och världen överhuvudtaget, ärlighet är sällsynt. Allt det här berättade han för mig just för att vi skulle vara ärliga, han och jag, det är tur att det finns några ärliga människor. Han kände igen sig själv i mig, han såg vad jag tänkte och bad mig vara rädd om mig. Titta rakt fram och låt dig inte lockas in på sidovägar, håll dig på din raksträcka och stå för den du är, låt ingen bestämma över dig.
Hans ord hoppade rakt in i mitt hjärta av någon konstig anledning, och han hade känt som jag känner när han var 17, han är 51 nu - kan han så kan jag?
Han är iofs hemlös och alkoholist, men han har ett jobb och han lever, det är väl huvudsaken?

Och jag skulle kunna börja skriva om min sömnlösa förjävliga natt och beskriva allt som hände, och all jävla skit som fick  mig att plötsligt befinna mig några år tillbaka i tiden. Jag skulle kunna berätta i detalj om ett visst telefonsamtal och jag skulle kunna skriva ner alla tankar som flaxar omkring inne i mitt huvud. Man varför? Meningslöst. Så jag satsar på något nytt,


Hihi, jaa Rickard var ju inte nykter igår, men han har bytt taktk, innan när han var full var han elak nu är han snäll! Igår satt han och skröt om mig, "Vi älskar Sandra, hon är bäst!" Hihi, det du. Trodde jag aldrig att jag skulle få höra faktiskt, men tji fick jag.
Sarah jag saknar dig! Hoppas det är roligt där i tvättstugan med i-net ;)

Jag vaknade av ungefär en sisådär 125 telefonsignaler, vem fan ringer så många gånger utan att ge upp? Ingen svarade och jag insåg att jag var ensam hemma vilket gav mig ännu färre anledningar att lämna sängen. Drog kudden över huvudet och tittade in i väggen. Mamma och Lisa kom hem så jag gick när för trapporna och det första jag får höra är att de varit ute i skogen under Angeredsbron och plockat granris så att jag kan göra kransarna. Fixade ihop tre kransar, både mamma och Rickard tyckte att de var riktigt fina, så jag får nog vara nöjd.. En kort karriär som kransbindare kanske vore något att satsa på?

Trevlig all helgona dag till er, eller vad man nu säger!

Jag tror inte att jag kan skriva längre, förlåt eller något. Jag ville ha någonstans att skriva utan några krav, utan några förväntningar. Det kanske var så ifrån början, när min blogg var okänd och ingen läste, åtminstone så visste jag inte vilka som läste.. Nu vet jag att människor läser och förväntar sig att jag ska skriva, jag har ingenting att skriva om längre, ingenting. Det står mest stilla samtidigt som det är en stor snöstorm inuti mitt medelstora huvud.
Förlåt för att jag sviker och glömmer av vad jag ska göra. Förlåt för att jag känner mig trygg i att veta att jag när som helst kan krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet så fort jag känner att jag har förväntningar över mig eller när jag blir rädd att någon ska märka.. Förlåt.