sandra,

Efter en otroligt korkad konversation på msn som slutade i tårar, beslutade jag mig för att ta en promenad till Angered och uträtta mina ärenden på banken. Jag har minnen av att jag var inne i en affär i Angered och tittade på kläder, men bara minnen.. Kom på mig själv med att gå mot busshållplatsen, men visste inte vart jag skulle, spårvagn mot stan? 40-bussen till Kärra? Eller bara åka runt? Högtalarna ropade ut att all spårvagnstrafik var ur funktion, vilket fick mig att bestämma mig för att ta 40-bussen, kunde ju om jag ångrat mig åkt vidare mot stan eller vart jag nu velat åka.. Men jag hamnade iaf hos mamma, jag tror att det beror på två saker, dels mina second hand fynd från gårdagen som mamma lovade att tvätta och dels för mannen jag träffade på bussen.
Liksom, när en alkoholist från Angereds centrum frågar hur jag egentligen mår, då är det fan illa. Jag halvlåg på de där "fyra-platserna" i mitten av bussen och en man satte sig på samma plats fast andra sidan gången, han ropade "Hallå Gubbar!" när han klev ombord på bussen, han fortsatte med "trevlig helg, fast det kanske är måndag idag?" när ingen svarade, frågade han igen "är det måndag idag?", någon svarade att det är måndag idag och han fortsatte med "jaaa, precis, måndagen den 6e september!" någon annan svarade, "njaae, november är det va?" "oj, just det ja, tiden går fort" blev mannens svar. Han satte sig ner och jag kände att han lite diskret iakttog mig, vi fick ögonkontakt och han började prata lite allmänt, frågade vad jag gör på dagarna, om jag går i skolan och så vidare.. Efter att ha kommit fram till att han var 51 och jag 17, erkände han att anledningen till att han börjat prata med mig var att han känt igen mig efter hur han själv var när han var 17. Han sa att jag inte skulle ta någon skit och att jag inte skulle låta någon bestämma eller styra över mig, han sa också att det är oerhört viktigt att alltid ha någonstans att gå, får jag tag på en lägenhet så bad han mig att aldrig släppa den. Han berättade hur hårt hans liv varit, hur svårt det är att vara svensk. Och han sa att det finns ingen man kan lita på, det är så mycketskitsnack överallt, regeringen och världen överhuvudtaget, ärlighet är sällsynt. Allt det här berättade han för mig just för att vi skulle vara ärliga, han och jag, det är tur att det finns några ärliga människor. Han kände igen sig själv i mig, han såg vad jag tänkte och bad mig vara rädd om mig. Titta rakt fram och låt dig inte lockas in på sidovägar, håll dig på din raksträcka och stå för den du är, låt ingen bestämma över dig.
Hans ord hoppade rakt in i mitt hjärta av någon konstig anledning, och han hade känt som jag känner när han var 17, han är 51 nu - kan han så kan jag?
Han är iofs hemlös och alkoholist, men han har ett jobb och han lever, det är väl huvudsaken?