sandra,

Jag känner mig tom på ord och vill bara ha en kram, inte en kram av vem som helst, en kram av någon speciell. Jag vet vilken speciell person jag syftar på och jag vill ha en sån där evighetskram som ger mängder av trygghet. Jag som alltid ville vara fri, vill fångas nu. Jag är rädd. People changes, things happends, life goes on. Bara on and on and on. När ska det hända något nytt? Något som får allt att vända? När är det min tur att känna lyckan? Jag är för svag för att ens låta mig själv hamna där, de krafter jag har kvar går åt till att få av mig täcket och ta mig ur sängen, nerför trapporna och sätta på vattenkokaren, dricka upp teet och däremellan måste jag vila ett x antal gånger för att orka fortsätta, sedan är jag slut. Om jag verkligen vill och orkar kämpa emot tar jag mig uppför trapporna igen för att borsta tänderna och fixa lite smink. Det här tar ett antal timmar för mig. Jag orkar inte mer. Nu måste jag fundera ut vad jag ska ha för kläder och innan jag kommit iväg har jag säkerligen redan råkat somna någonstans.
Hur vet man om man har diabetes? Jag ska fråga google.