sandra,

Den här dagen kommer jag minnas som dagen jag tillbringade spyendes på en parkeringsplats i Karlstad, mysigt värre. Omtänksamma värmlänningar ville ge mig något att äta/dricka men vafan, jag spyr, nejtack. Hasse frågade om jag kunde bita ihop i en timme och jobba, jag försökte, en timme blev för mig ca 30 minuter och för Hasse 4 timmar. Förlåt.. Jag gjorde mitt bästa. Faktiskt.

Igår fyllde Marie 18 år. Det låter så gammalt. Men grattis iaf! Kan man säga att du är vuxen nu?
Emelie och jag designade ett eget kort eftersom jag glömde det vi köpte hos pappa, egengjorda kort är förretsten mkt roligare och personligare så det var en bra lösning och ett smart drag av mig att glömma kortet, eller hur!.. Marie bjöd på Daimtårta, och så avslutade vi dagen med att titta på när Emelie plockade "blommor", hon kallade dem blommor, jag kallar det jag kommer inte ihåg vad jag ville komma fram till, tyvärr. Men hoppas du fick användning för dina blommor i skolan! :)

Och hoppas att alla haft en trevligare dag än jag, eller den var väl trevlig i sig, värmlänningar är ganska trevliga faktiskt. Men att ligga och spy på en parkeringsplats halva dagen kunde jag klarat mig utan.

Godnatt.

För min egen skull tänkte jag skriva ner gårdagen, jag minns inte så överdrivet mycket känns det som. Men som Manda sa så bra, är man  lättpåverkad så är man. Jag minns att jag trodde på att man kan bli full genom fötterna eller så var det colan. Hmmhmm.. Svårt alltså, men that's life. Okej, om det är sån jag är när jag mår bra så har jag nog aldrig mått bra i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om maken till Sandra. Eller nåt. Gosh, kom hem med ångest över mitt beteende, därav det senaste blogginlägget.

Men vad hände? Hmm, jag och Jessy åkte in till stan och Liseberg för att se Håkan, vagnen var knökad, väl framme vid korsvägen börjar folk skrika; "ingen panik, alla på en gång! Håååååkan!!!" Lite smått roligt måste jag säga. Småsprang hela vägen till ingången där vi ähm inte ensamna försökte komma in på Liseberg. Folk överallt, tusentals emo-barn och andra som ville titta på Håkan. Vi hamnade någonstans i mitten, någon hällde öl på mina fötter. Norsk/Tyska wannabe pojkar med BD-tröjor och kajal, nyktra? nej. Gulliga iaf, pratade lite, de var stolta över sina Lisebergskort och höll upp dem för att visa mig, jag har också ett sa jag och log. "Woooow, tufft!" utbrast de och verkade uppriktigt imponerade, började skrika "GRUPPEKRÄMGRUPPEKRÄM!..." samtidigt som de drog in mig i en kram och hoppade upp och ner, upp och ner. Jessy hade taggarna utåt :) Min regnbågsfärgade beskyddande vän <3. Sedan började folk knö om mäjligt ännu mer och plötsligt försvann marken under mina fötter, jag nådde inte marken, satt fastklämd mellan människor. Inne på Liseberg insåg vi ganska snart att vi knappast skulle lyckas stå längst fram så vi satte oss utanför Burger King och åt pommes frites, lyssnade på Håkan och tittade på stjärnorna.
Sedan hamnade vi av någon anledning utanför Centralstationen, jag med en godispåse och Jessy med en lion-glass, telefonen ringde och Johanna blev lite smått idiotförklarad, "den handen du inte skriver med, jaa den sidan av centralstationen är vi på" Yes, men inte hittade hon för det. Jag tröttnade på att vänta, ringde och frågade var hon höll hus, hennes svar blev; "jag hittade inte, vi sitter på de här träbänkarna vid Nils Ericsson terminalen" Hmm.. Jag hittade. Yes, det blev lite tråkigt och jag ville prata i telefon, vet inte riktigt vilka jag ringde men det slutade iaf med att Lina och Manda kom! :) Sedan försvann människor utan att jag märkte det, förlåt. Och jaa, det var väl där någonstans jag börjadse bli knäppare och knäppare. Vi hamnade till slut i slottskogen och sen så var det mest mörkt. Manda mådde dåligt och jag pratade om cykeldäck, det var ett klocktorn någonstans också. Lina och jag försökte hoppa upp till skyltarna i taket vid centralen, vi nådde säkert, jag har ingen aning men vi kan låtsas, det känns bra. Jess's syster körde hem mig, tack för skjutsen och godnatt.
Inte för att jag kunde sova sen, ångestbläh.. Men that's life. Om jag är sån där när jag mår bra så vet jag inte om jag vill må bra. Det var läskigt, jag kände inte igen mig själv, eller då var jag bara knäpp men när jag tänker tillbaka på det så är det mest läskigt. Jag vet inte vad jag pratade om, men pratade gjorde jag, eller?

Moderaterna, Fredrik Reinfeldt. Sveriges nya statsminister. Välkommen,
Nu faller vi tillsammans.
Eller? Jag tror inte på det här, mindre bidrag - fler jobb. Vart kommer jobben ifrån?

Hejdå Göran.


Och så vill jag tacka för kommentarerna i mitt föregående inlägg, orden visar att ni bryr er och det värmer! Även om ingen förtjänar att dö.. Det är för alltid liksom, så definitivt, så extremt >< .

Ja, ibland säger folk emot sig själv enormt mycket och det kanske jag utnyttjar lite nu, men iaf, Sandra nu och alltid. Yes, indeed. Men eftersom alltid kan vara så länge man vill att det ska vara också, så är alltid slut när jag bestämmer det. Jag bestämde att det skulle stå nu och alltid, alltså bestämmer jag när alltid är slut också. Eller hur?

Kaffe är så inte min grej. Jag och Sarah gav oss på varsin daim-cappucino i ett tappert försök, men när vi kände lukten så sprack det.. Det luktade hemskt och smakade värre. Kaffe är inte min grej, men jag ger inte upp.. Någon kaffesort måste ju vara god och passa mig, eller? Fast alltså, jag tror att det är själva kaffesmaken som förstör allt. Skulle det inte smaka kaffe så skulle det nog vara riktigt gott.
Sen hittade jag Sarahs brödbit från gårdagen på databordet och tänkte att jag skulle slänga ut den till fåglarna. Då insåg jag vilken god gärning det är att ge bröd till fåglar. Fåglar har ju inga pengar, alltså är de fattiga. Och då innebär det att jag tar från de rika och ger till de fattiga. Det är jag och Robin Hood alltså.
Sarahs svar på tal var  -"no offense alltså, men du kanske borde gå kvar i skolan.."

Oj, jag måste springa! Pappa hämtar mig om sisådär 10 minuter.. Vad hände med klockan?

Jag insåg att det är en passande titel eftersom det är just månaden september nu och jag helst av allt skulle vilja sova mig genom hela månaden för att sedan vakna upp på en varm strand i Bulgarien eller varför inte Grekland? Green day är annars inte min grej, inte alls.

Igår var allt främmande, allt okänt var så nära. Jag såg det bortanför krönet, så nära. Jag kunde tagit på det. Jag kunde blivit en del av det okända. En del av det som döljer sig där bakom krönet.
Men eftersom jag gick med pyjamas hela dagen orkade jag inte knyta skorna så jag la mig under täcket och tittade på allt det vackra som jag kunde tagit på istället. Igår kom jag inte till det okända. Igår fick jag inte veta vad som döljer sig där bakom.

Jag har tänkt, förutsättningar förändras. Att må dåligt är en godkänd ursäkt. Jag ska ge skolan en chans till, en. Imorgon, om jag mår okej då. Annars säger jag, "jag slutar nu, hejdå."  . . . Typ så, jaa.
Jag ska också härifrån en dag, var så säker. Och härifrån kan ju vara så mycket, så många platser. Det vet ju ingen vilken plats jag tänker på.. Kanske en annan stad, ett annat land, en annan kontinent eller varför inte himlen? Det vet inte du.


Vaknade med massa äckelångest och huvudet bankar och skriker, vill härifrån. Vill bara hitta rätt för en gångs skull. Komma bort från det vilsna och hamna rätt.

jävla imunförsvar.
jävla svin.
jävla idioter.
jävla angered.
jävla fördomar.
jävla allt.

jag hatar det här, mest att mitt imunförsvar suger så jag är sjuk igen, jag hatar att bo i Angered och jag hatar att folk har fördomar om stället och jag hatar ännu mer att stället lever upp till fördomarna. jag hatar 40-åriga invandrare som vill ha en snabbis på parkeringsplatsen och följer efter när jag går. jag hatar ännu mer när han sätter sig bredvid mig på bussen. jag hatar konversationer som börjar med "vet du hur mkt klockan är?" och fan heller att jag skulle kolla på klockan för din skull, jävla svin.

nej, jag är inte glad.

och jag hatar att jag saknar.
och jag hatar att jag är sjuk nu.
och jag hatar den där 40-åringen ännu mer för att han följde efter mig, annars hade jag kunnat köpa halstabletter, men nej då har jag värsta stalkern, snubben satt fan bredvid mig redan på drottningtorget när jag väntade på vagnen.

Det gör ont i huvudet och halsen och örat, dessutom har jag träningsvärk.
Idag ska jag lära mig allt om miljöpartiet och sedan jobba.

Det är verkligen sådära överfullt nu;
"När ett ljud blir för högt för att man ska kunna ta in det blir det istället alldeles tyst så att man inte hör någonting alls. Och just nu är det så mycket att ingenting får plats, ingenting annat än det som händer i just den här stunden, nästa stund är nu och nästa nu och nu och nu. Det som var i förra stunden är bara ett minne blott. Det finns inte, det hände inte, DET FÅR INTE PLATS. Det är nu som gäller."
Orden passar bra.
Det är inte skönt att inte känna någonting.