sandra,

Jag är hos mamma. Och jag vet inte för hur länge. Jag våldgästar kan man nog säga.
Skitsamma. Här är det destruktiva inte lika nära, här är slutet närmare. Hos pappa finns nyckeln i dörren, musiken går att skruva upp, ingen tvingar sig in för att prata med mig, ingen vågar säga något mer än "maten är färdig" eller "är du vaken?" eller "ska du till skolan imorgon?" Mer än så är det inte. that's it. Och jag har inte den kontrollen att hindra mig själv från att fastna där när jag mår om jag gjort nu. Tyvärr. Det är på något knäppt sätt som jag aldrg trodde att jag själv skulle kunna säga, tryggare här ibland. Jag kan inte låsa in mig utan att äta och bara se hur vackert det som inte borde vara så vackert är. Jag kan inte hindra mig själv. Det går bara inte.
Jag funderar på att ta en av mina sedvanliga kvällspromenader och sedan försöka sova i min mjuuuuuka säng med alla älskade kuddar.
Förmodligen lär jag inte orka ta mig upp imorgon klockan sex heller, men man vet ju aldrig. Vi kanske ses imorgon. Maybe, maybe not. Jag har iofs feber.. Men that's a part of who I am, antar jag.. Det är ju inte direkt ovanligt iaf.

Peace.