sandra,

Tänk att vara så svag, du skulle vilja glida som jag. Jo eller hur.

När jag lyssnar på vindens sus, mina egna andetag, stirrar ut i tomma intet, då, då vet jag att jag är på väg dit igen. När jag sedan avstår från både pizza och kinamat, är det ett klart och tydligt tecken. Jag har faktiskt börjat äta igen. Jag har faktiskt gått upp i vikt. Jag har faktiskt ehm, inte alls slutat med det destruktiva. Jag slutade, ett tag, faktiskt, men det var då och nu är nu.
Jag trodde jag klarat det, trodde inte jag skulle så här lågt igen, åtminstone inte på väldigt väldigt länge och åtminstone inte pga sådana här meningslösa felsteg.