sandra,

när du har varit i alla vrår, när du står längst upp på toppen och inte går att nå, när det blir varma sommardar, när vinterisen ligger kvar, när du gått vilse i vinternatten igen, KOM IHÅG MIG DÅ.


Jag blir hellre ensam än lycklig utan garantier. Jag kan ge mig själv egna garantier. Men litar jag på mig själv? Nej. Fast jag behöver garantier, ensamheten är bättre för mig. Den är en garanti.
Och förresten så har jag tänkt, tänkt, tänkt. Och jag kom fram till att jag är dum och du är dummare. Men det är inte en person jag saknar, det är känslan, tryggheten.

"There is a force that drives us.."
-"vilken kraft driver dig?"
-Min nyfikenhet och längtan efter en bättre morgondag. Du lovade mig att den skulle komma, att jag aldrig skulle ge upp, för hur långt ifrån den där dagen än känns, så kommer den. Jag vill veta om det, precis som allt annat du sagt också är en lögn, eller om det är, till motsatts från resten kanske sant? Det är så många som sagt att jag inte ska ge upp osv.. Men det är svårare än ni verkar tro.
Nu har jag flyttat, då kan ni sluta oroa er, här har jag det bra? Till det yttre kanske. Men inuti då? Där finns alla minnen, allt som sagts, allt som gjorts, allt som inte skulle ha behövt hända.. Allt det där finns kvar, samtidigt som jag inte får utlopp för någonting, jag stänger in det. Håller tillbaka tårarna som jag egentligen måste släppa ut för att något nytt, ska kunna få plats och utrymme, något nytt som får mig att le, som får mig att längta efter morgondagen och veta att jag klarar den alldeles utmärkt.


En annan sak som jag tänkt på väldigt mycket, är det där med ljud.. Ja, nu lät jag väl lite intelligent? ;p  Jag är intelligent. Men åter till min tanke om ljud, när ett ljud blir alldeles för högt för att man ska kunna ta in det, är det inte då det blir alldeles tyst och man hör ingenting istället? Alltså det högsta ljudet är för högt för att höras, är det inte så det är? Det känns så, har för mig att jag fick lära mig sånt i skolan en gång, av Carin eller Martin..? Vilket minne jag har. Det var flera år sen. Men alltså om det är så det är, så är det precis så jag känner. Det är för mycket för mig nu och jag kan inte få ut någonting på något annat sätt än att skriva och det sorgliga är att jag behöver publicera det, veta att jag inte bara skriver för mig själv. Vill att andra ska ta del av mina tankar för att på något sätt få någon att kanske kanske förstå? Men det är bara en vision. Det är så mycket just nu. Så mycket att ingenting får plats, ingenting annat än just det som händer precis just i den här stunden, nästa stund är nu och nästa nu och nu och nu. Det som var i förra stunden är bara ett minne blott. Det finns inte, det hände inte, DET FÅR INTE PLATS. Det är nu som gäller.

Och försök fan inte stjäla mina tankar. Jag vill inte att någon annan ska ha dem, jag vill bara bli av med dem. Lämna dem här, i bloggen. Det är där de hör hemma. Kasta alla skit i bloggen och låt det stanna där. Någon måste ta skiten och det är bloggen.

Tack för mig.